Hade som mål efter operationen att börja lågt och sätta som mål att gå 500 meter. Det kan låta lite, men sätter hellre ett lågt mål och kan kliva över det än att sätta ett för högt som gör att jag misslyckas.

Idag gick jag 1 km bara av att pyssla här hemma. (Räknar alla steg från morgon till kväll) Jag har min stegräknare på mig (som någon på sahlgrenska sa, så då ser jag ju hur långt jag går. Då skriver jag upp det. Då ser jag att utvecklingen går framåt också. 

Igår gick jag 1,5 km. Fördelat över hela dagen. Då blir jag glad. Hellre än att känna och tänka ”fasen nu hade jag 1 km kvar för att klara dagens stegmål” Det gör träningen så tråkig och man tappar lusten till att träna. Nu får det bli vad det blir. Utan att jag känner prestationsångest. 

Nästa mål är 2 km under en dag. Får se när jag når det. Distansen jag går under en dag blir ju beroende på hur jag mår för dagen och vad jag gör. 

Kroppen känns piggare än förväntat efter en sådan stor operation. Får se hur jag mår i morgon och vilket stegmål jag kan sätta upp för dagen.

När jag har försökt komma igång efter operationer tidigare, så har jag satt olika stegmål jag ska nå på en vecka. Har legat kvar på den nivån fram till dess att det har känts lättare och sedan ökat med 500 steg extra åt gången. 

Det skapar bara stress och press. Det blir inte bra.